|
"Gemensam avfärd från McDonalds klockan 9" löd mailet från Mattias. Jädra familjefäder till att vara morgonpigga på en söndag.... Men ok, vad gör man inte för att få köra lite enduro. Det visade sig senare vara singeln Martin som föreslagit tiden... Hmpf!
Efter en veckas förkylning, som jag drog på mig efter förra helgens cross- och enduroträning, känns kroppen rätt så matt och orkeslös men körsuget är stort så det blir en tidig söndagsmorgon. Det blev ännu en gång ett imponerande gäng som dök upp vid McDonalds för avfärd norrut. Kul! Hela karavanen drar iväg strax efter 9 och det känns rätt så mäktigt när en personbil, en pickup, ett skåp och tre bil+släp drar fram på vägen.
Väl framme och avlastningen och påklädning börjar. Jag börjar bli rätt så haj på det nu, släpet funkar fin-fint och jag har lärt mig vad jag skall ta med mig varje gång. Det börjar bli seriöst det här... Martin har tagit med både sin tvåtaktare och sin nyinköpta DRZ 400 (den senare utan dubbdäck) eftersom Mattias envisas med att köra runt på lånade hojar. Men odubbade däck på snö och is, funkar verkligen det? Ok, det är mest sandbana där vi kör men ändå... Den som lever får se...
Vi rullar ut till spåret och sätter igång att köra och värma upp. Den positiva känslan från söndagen för en vecka sedan sitter bara kvar någon minut, för det går verkligen uselt att köra. Jag hittar ingen rytm och det glider både hit och dit i spåret både med fram- och bakhjul. Kort sagt, ingenting stämmer. Jag antar att min hjärna ville fortsätta där förra veckas körning slutade, men det funkar inte riktigt så och kroppen svarar inte heller som den skall efter förkylningen. Ändå ser det tydligen bra ut enligt Mattias och Tobbe. Äh?!? Förvånad tar jag ner tempot en smula och försöker hitta tillbaka till tekniken.
Martin, som inte vet bättre, ger sig ut med den dubblösa Suzukin. Det går lite brett här och var men inte värre att han tar sig runt. Efter ett tag får han ett riktigt bra flyt och tempo i körningen. Imponerande! Det är dessutom bra träning, för när har får fäste senare lär det gå som bara den...
Challe åker runt tämligen obehindrat och ger välkomna tips och råd till oss andra. Själv är jag inte så mottaglig för jag är mest irriterad för att det inte flyter som det skall. Jag vet att jag kan bättre och innan jag har hittat tillbaka till det är det ingen idé att försöka utveckla sig mer, tycker jag. Så jag harvar på i spåret.
Jag får några överraskningar runt slingan. T.ex. när jag i hyffsat tempo skall ta en vänsterkurva; jag sätter mig ner, rätt långt fram, och sticker fram vänsterbenet och plötsligt tar det tvärstopp och jag far ner i diket bland träden på insidan... Lite förbryllad och halvt hängande över styret funderar jag på vad som hände. Jag måste ha omedvetet trampat till på fotbromsen när jag satte mig ner...
Efter ett tag hittar jag tillbaka till ett någorlunda flyt i körningen och kan börja jobba lite mer med att lära in nya saker; få en ännu bättre körställning (ut med rumpan, lös i armarna, ut med armbågarna) och försöka ta stalpen snabbare. Det går bättre och bättre. Inspirerad av crossträningen helgen innan börjar jag ladda på i en kort stalpsektion och upptäcker att om man har lite fart kan man faktiskt ta avstamp i första stalpen och hoppa över resten. Coolt!!!
Men jag får inte till svängarna riktigt, jag glider väldigt lätt ur dem. Inte minst när Mattias har missat och står utanför spåret i utgången av en sväng. Var fastnar blicken då? Jo på Mattias. Och vart är jag då på väg? Jo mot Mattias... Jag får stopp innan jag träffar Mattias, men tappar balansen och trillar. Hmpf! Ok, dags att jobba med blickövningar alltså! Och då funkar det riktigt bra!
De andra verkar också förbättra sin körning, det ser riktigt bra ut även om tempot förstås varierar en del. Det är kul att titta på olika körstilar och känna efter vad som funkar bäst. Jag känner att det passar mig bäst att luta mig lite frammåt i svängarna men när man tittar på Challe kör han inte alls så utan sitter upprätt... Hmm...
Vi tar en kort sväng ut i skogen också, och det går väl hyffsat. Det jobbiga jämfört med den mer öppna slingan är att det står träd överallt och är bitvis rätt stenigt och spårigt. Det är bra träning det med men vi hinner inte köra så mycket sådant. Det får bli en annan dag.
Efter cirka 3 timmar ger vi upp och åker tillbaka och äter lunch. Den mer attackliknande körställningen (böjda ben, ut med rumpan, knip med knäna runt hojen, avslappnade armar och armbågarna utåt) tar rätt så mycket på ryggen, så det blir skönt att vila ut i det ortopediska bilsätet på väg tillbaka.
De som körde var:
Håkan
Tobbe
Mattias
Martin S
Uffe
Challe
Tony R
Camilla (Marikas kompis)
Och de som tittade på:
Magnus (Camillas pojkvän/man)
| 