|
Sala? Hur lång tid tar det att köra dit? Ca 1.5 timme. Plus marginal, d.v.s. jag måste åka hemifrån vid 06:30 och alltså gå upp strax efter 05:00. På en lördagmorgon. Hur kul är det egentligen att köra endurotävlingar?
Väl där möts jag av en påträngande doft av soptipp. Mmm, mysigt! Johan är redan där och står och pratar med några klubbkompisar och frågar lite elakt "Hur många varv blir det idag då?" med tanke på min målsättning förra racet att köra 2 varv. Den sprack... Jag anmäler mig, lastar av och klär på mig. Magen vill inte riktigt vara med på denna tidigare morgon, för det kan väl inte vara nervositet?
Jag är i stort sett färdig för start när Björn och Sarah kommer. Det ger mig tid att köra runt på parkeringen och värma upp, testa att bromsa hårt, få lite känsla för hojen. Dessutom har jag tagit med mig handstärkaren för att värma upp underarmarna ordentligt innan jag ger mig ut i spåren. Jag måste ju hitta på något för att slippa mjölksyran och krampen.
Uffe och jag hade tidigare i veckan pratat körstilar i endurospåret. Jag har i de första två tävlingarna kört lite på säkerhet och därmed inte vurpat någon gång. Däremot har jag blivit så fruktansvärt trött att jag bara orkat ett varv. Uffes stil är snarare att gasa järnet med flertalet vurpor och skador som följd. Ok, man behöver kanske inte tokgasa men det går ju faktiskt lättare om man kör lite snabbare. Med detta i bakhuvudet bestämmer jag mig för att öka tempot lite denna gång så får jag se hur det går.
Förarmötet avklaras rätt snabbt, det är inga speciella svårigheter runt spåret. Kung Bore har varit snäll nog och hälsat på så det är tjäle i marken, för första gången i år. Det skall bli skönt att slippa lervällingen. Tävlingen bestäms gå över fem varv så min målsättning blir att ta mig runt minst två varv. Uppställning för start och iväg! Spåret går till att börja med över delar av en crossbana, fast baklänges så hoppen blir konstiga och småfarliga. Jag lägger mig sist i startklungan och kör mitt eget tempo. Det funkar bra och snart kör jag om han som ligger näst sist. Kul, det känns bra! Vis av erfarenheten från första racet jublar jag dock inte alltför mycket...
Ut i skogen, in på crossbanan igen, skogen, fält, folkracebana och sedan in i skogen för en längre sträcka. Banan är rätt varierande i början. I en sväng halkar framhjulet ner i ett spår och det tar tvärstopp. Ok, dags att lyfta. Tur att det är tidigt i tävlingen så att jag är pigg och har kraft kvar. I skogen är det stundtals spårigt men det går relativt enkelt att hitta bra passager. Några småvurpor tar oskulden (i alla fall på tävling) och jag tänker att nu spelar det ingen större roll. Det lite högre tempot funkar hyffsat men armarna börjar mattas. Några pauser gör dock så att jag återhämtar och med mycket fokus på att köra med avslappnade armar kan jag snabbt fortsätta.
Efter första varvet stannar jag i depån, kliver av och ställer hojen på stödet varpå Sarah utbrister: "här kan du väl inte stanna heller?!?". Låt mig få pusta lite, snälla... Hmpf, denna familj... Efter lite vila och dryck ger jag mig ut i spåret igen. Haha!! Jag kommer köra mer än ett varv idag i alla fall!
Ute på ängarna efter crossbanan och folkracebanan kommer Björn ifatt och varvar mig och ropar glatt. Strax därefter halkar bakhjulet ner i ett spår i en kurva och vill inte ta sig ur. Det går bredare och bredare tills däcket hugger fast i underlaget och jag flyger som en vante. Tjoho!!! Highsidern är ett faktum men jag landar på fötterna tack och lov och hojen är inte skadad, så jag fortsätter. En indikation på vad som komma skulle...
Inne i ett skogsparti kommer man efter en relativt skarp högersväng till en bergshäll som sticker upp ca en meter. Det är inga problem att ta sig upp på den med lite fart och väl däruppe ser jag två spår man kan ta för att komma ner för den. Spåret till höger är jämnt och enkelt farbart, men eftersom spåret svänger vänster efteråt så är det inte det rakaste spåret. Nu har kanske inte det så mycket att göra med att jag hamnar i det vänstra spåret där bergshällen tar abrupt slut och det är en avsats på en knapp meter ner till marken. Ojoj... Vikten långt bak och umpf!!!, jag tar mig nerför avsatsen med framhjulet först. Jag klarar av det, om än inte med stilpoäng.
Varv två kunde man tycka att jag skulle lärt mig vilket spår jag skulle ta (läs: högra spåret) men av någon ej förklarad anledning hamnar jag dock åter i vänsterspåret. Väl medveten om hur det ser ut på andra sidan bergshällen inser jag att jag behöver lite mer fart för att inte framhjulet skall ta mark så nära berget, det blir en så hård landning då. Jag går på gasen för att få mer fart men ingenting händer!
Om vi nu i sann Karl-Bertil Jonsson-anda tar och pausar berättelsen ett ögonblick så skall jag förklara hur dubbade endurodäck ser ut. Gummit och mönstret i sig ser i stort sett ut som vanliga endurodäck men sedan har vi dubbarna. Endurodubb sticker ut en knapp centimeter ut ur däcket, d.v.s. bra mycket mer än bildubb. Detta ger utmärkt fäste på snö, is, barmark, rötter, etc. där dubbarna kan sjunka in i och greppa underlaget. På bergshällar däremot...? Ni gissar rätt, inte någe fäste alls!
Så, åter till berättelsen. Jag befinner mig alltså på bergshällen, jag har just vridit om gasrullen och hör det raspande ljudet av ståldubbar som förtvivlat försöker få grepp om berget. Resultat: jag dimper ner för berget på samma sätt som på varv ett, med framhjulet klart först. Men det finns en viktigt skillnad; jag har nu i det närmaste full gas. I det ögonblick som bakhjulet tar mark och endurodubben gräver sig ner i myllan vill framhjulet helt plötsligt upp på bergshällen igen, fast den här gången baklänges över mitt huvud.
Jag hänger som en vante i styret utan att riktigt förstå vad det är som händer. Jag ser däremot en massa träd och stenar som kommer rusande emot mig i faslig fart och jag inser att det här inte känns helt kontrollerat. Sedan är det som på tecknade filmer, ett stort damm-moln med armar och ben, framhjul, styre och bakhjul lite huller om buller. När allt har lugnat ner sig inser jag att jag är halvt inkilad mellan ett snurrande (endurodubbat) bakhjul och bakskärmen.
Jag kommer loss på något sätt och börjat inspektera skadorna. Det värker lite i vänster underarm men en snabb koll ser bara lättare skrapmärken efter dubbarna. I övrigt är jag omtumlad men ok. Hojen har landat med höger kylarvinge direkt på en sten men kylaren håller tätt. Dessutom har ljuddämparen fått sig en tryckare innåt så att dubbarna tar i på insidan. Ett par väl riktade kängor rätar upp detta och jag kan lätt mörbultad åka vidare. Hua, det kunde gått illa!
Jag fortsätter i spåret och är till en början rätt så slut, det tar på krafterna att krascha! Men efterhand så kommer orken tillbaka och jag kan fortsätta köra. När jag kommer fram till varvningen stannar jag inte ens till utan jag fortsätter ut på det tredje varvet. Nu j-vlar skall jag köra tills jag blir avflaggad!!!
Tredje varvet blir emellertid det sista men samtidigt det bästa. Jag är trött men körningen flyter på bra ändå; jag vurpar inte en enda gång under sista varvet! Jag kommer ikapp och kör om Jörgen (vars polare tyckte min framfart i spåren såg riktigt bra ut) ungefär samtidigt som Björn varvar mig en andra gång i tävlingen. Jag kommer in mot målgången och får mottaga målflaggen för första gången. Jag är lycklig! Att sedan sitta på hojen i depån och pusta ut och snacka lite med Björn, jämföra spårval, berätta om vurpor etc. känns ännu bättre! Jag har just genomfört en hel endurotävling och klarat av mitt mål med råge! Hade jag inte kraschat och tappat flera minuter så hade jag dessutom hunnit ut på ett fjärde varv.
Så, hur kul är det egentligen att köra endurotävlingar? Svar: hur kul som helst!
P.S. Tredje varvet tog jag högerspåret över bergshällen...
| 