|
Söndag morgon 8:00, klockan ringer. Nämenvafan, får man inte sova längre? Nähä, upp, käka en tallrik gröt, klä på sig, packa all utrustning i bilen, lasta hojen (förvånas av en granne som frivilligt stiger upp tidigt på söndagsmorgonen för att tvätta bilen...), äntligen skall det bli lite enduroköra. Nu var visserligen jag och Martin ute och tjuvtränade dagen innan (med en monsterkrasch till följd, där jag på något sätt lyckades att missa att skalla ett träd), men idag skall Tobbe med också. Vi sluter alla upp vid Donken i Upplands Väsby och till min förvåning står det en massa (nåja) folk där och pratar när jag glider in; Tony och Dompan hängde tydligen på också. Kul! Jag hinner precis stiga ur bilen och så rullar vi iväg...
Avlastning uppe vid Arlanda, påklädning och iväg till grusgropen för uppvärmning när Tobbe väl fått liv i DR-Z:an. På väg till gropen sätter Dompan temat för dagen när han lutar sig mot ett träd. Martin som låg bakom uttrycker det på ett lite annat sätt... Nåväl, jag är ivrigt först iväg på lilla slingan i grusgropen och halkar runt i hyffsat tempo. Snorhalt på sina ställen och snöigt och spårigt men skitkul. De andra hänger på. Vi kör runt några varv med mer eller mindre korta pauser mellan varven innan någon försynt undrar var Dompan tog vägen. Det är tyst i skogen...
Ett sökuppbåd à la elefanternas frammarsch genom djungeln i Djungelboken uppbådas och det kör KTMer, DR-Z och GasGas på olika ställen mellan och genom skogen runt grusgropen men ingen Dompan hittas. Vi frågar andra åkare i spåren men ingen har sett honom. Den moderna tekniken kommer till hjälp när vi till slut ringer hans mobil. Det verkar som att Dompan inte var fullt lika hemma på hur slingan i grusgropen gick, så han stack ofrivilligt(?) iväg på en liten tur ut i skogen av sig själv, fastnade i en grop, släpade hoj och allmänt svettades. Hurra, Dompan är återfunnen och vi sätter högsta fart genom skogen till där han står och väntar.
Väl funnen sticker vi vidare genom skogen med siktet inställt på en äng som Tony ungefär visste var den låg. Spåren i skogen är riktigt fina och härliga med varierande snödjup från någon decimeter till ingen alls. Körningen känns riktigt bra, jag kan slappna av i armarna och släppa styret lite och hålla blicken hyffsat högt. Börjar jag lära mig?
Efter en del körande i varierande spår och terräng kommer vi ut på en skogsväg. Tony tror att vi skall ta vänster för att sedan hoppa på ett spår lite längre fram. Jag ser någon som ser ut som ett spår till höger och undrar om vi inte kunde köra där. Tänk igen... Visst, Tony manar på mig att ta täten i det som inte visar sig vara mycket av spår, stig eller hyffsat öppen skog överhuvudtaget. Det hela urartar i något av de grisigare endurokörningarna jag någonsin varit med om. Och det är jag som leder tåget... Hur gick detta till?!? Vi röjer skog på alla tänkbara sätt, tar oss över stengärden, kör längs diken, bär, svär, svettas och i tysthet lägger ett antal olika förbannelser över den som valde just detta spår in i skogen... (Till min personliga förvåning så tar jag mig fram hyffsat väl i alla fall, kanske för att jag ligger först?). Efter mycket bök kommer vi ut på samma väg vi började på, bara ca 200m åt vänster...
Efter denna avstickare fick inte jag leda turen längre. Istället tog Tony igen täten och ledde oss rakt ut i ett skogsmaskinsspår som övergick till kalhygge. Dompan, som kämpat på riktigt bra i skogen, börjar nu bli aningens utmattad och kör fast lite då och då. Tony förklarar pedagogiskt att det gäller att ha mer fart. Man ser på Dompans ansiktsuttryck ungefär vad han tänker om detta... Men han kämpar på bra, med lite småsvåra förutsättningar; tyngsta hojen, kortaste benen och minst körvana. Vurporna/trillningarna blir dock tätare och tätare och vilopauserna blir längre och längre. Vi andra passar lite oförskämt på att köra fram och tillbaka över kalhygget bara för vi tycker det är så kul...
Så småningom hittar vi ut till en väg igen och börjar leta oss tillbaka till bilarna när vi passerar ett grustag modell större. Nere i grustaget hittar någon en större isbelagd yta som verkar skitkul. Vi styr riktningen ditåt och börjar träna speedwaysladdar. Dompan passar dock på att vila... Martin, som bytlånat hoj med Tony ett tag, bränner runt med Tonys Gas Gas och det ser rätt så kontrollerat ut. Jag tar det själv rätt så lugnt, det känns skitmysko att lägga ner hojen och gasa i svängarna på is som man knappt kan stå på... Men efter ett tag vågar jag mer och mer, ligger bakom både Tobbe och Martin och jagar lite. Martin byter tillbaka till sin KTM och ger sig ut på isen igen. Om det är hojbytet eller något annat som orsakar det som komma skall vet jag inte...
Tony har plockat fram kameran och jag och Martin börjar lägga sladdar framför kameran (vad gör man inte för att komma med på bild?) som successivt blir bredare och bredare. Jag får några småkast när jag för abrubt slår av på gasen. Martin vill visa sig ännu lite mer på styva linan, lägger på en feting till sladd, inser att den kanske blev liiite för bred och slår av på gasen. Fel fel fel! Eller ja, för kameran blev det rätt rätt rätt... Som vanligt i dessa situationer hugger nu bakdäcket fast i underlaget igen och kastar/välter Martin utåt i en highsider. Låt vara att det bara var en liten en... Tony står och asgarvar och fotar.
Efter att ha lekt av oss på isen riktas intresset mot grushögarna i närheten och Tobbe utmanar Martin att bestiga en av de brantare högarna. Medan jag kör och sneglar på en lite flackare hög sätter Martin fart mot den branta högen. I ett mycket graciöst försök kastar sig Martin upp för branten. Jag förstod dock ärligt inte om det faktiskt var meningen att försöka få upp hojen på toppen men inte sig själv... Snyggt var det i alla fall! Själv bestiger jag utan problem den flackare branten och får sällskap av Tony och Tobbe. Dompan avböjer alltför fysisk lekande...
Efter en del lek i grusgropen tar lekställena slut och vi börjar bli kalla, så vi styr riktningen mot bilarna via flera underbara endurospår. Sista sträckan mot bilarna passar jag på att köra på ordentligt och jag flyger fram genom skogen. Och det funkar mycket bra, skitkul! Sedan vidtar lastning av hojarna, omklädning under sedvanligt ljug om bravaderna i skogen och sedan hem för att spola av hojen och käka lunch. Sammanlagt kan man säga att vinterenduro är förbannat roligt! Och jag tror att Dompan sov bra den natten... Bra kämpat!
Förare denna dag:
Håkan
Tobbe
Martin
Tony
Dompan
| 
