Bilder:

Länkar:

Enköping, 6 feb 2005:

Enduro betyder inte alls "uthållig", som jag skrev efter första deltävlingen. Enduro betyder "ont i underarmarna" !!!

Upplägget inför min andra tävling någonsin kändes bra. Efter första racet har jag tränat en hel del körning både i endurospår och på crossbana, så något borde jag ha lärt mig utöver att ha fått en förbättrad fysik. Dessutom har jag tränat styrka och uthållighet med handstärkare efter första tävlingens köttfärskänsla i underarmarna. Så jag var vid gott mod.

Jag hade läst ett inlägg på forumet på soe.se av en kille som kört spåret veckan innan. Tydligen var det hyffsat enkelt, inga bökiga stenpartier i alla fall. Men man skulle ta sig över tre stora diken, vilket skapade en del orosmoln i mitt huvud (det är inte kul att sitta fast), men men, den som lever får se hur det går, tänkte jag.

När det var dags för förarmöte börjar det bli lite pirrigt. Jag och Johan hade gått lite och kollat på spåret innan, det var hårt under men översta lagret var mjukt och lerigt, och beskrivningen på förarmötet var ungefär densamma; inga trixigheter men det kan bli halt. Dessutom skulle det vara 40% berghällar, vilket inte går speciellt bra ihop med endurodubbade däck. Hmm, ok, "den som lever får se"... På förarmötet kom man överens om att tävlingen skulle gå över fem varv i motionsklassen 16-39 år. Då siktar jag på två varv.

Magen började pirra lite mer när vi ställde upp för start men när väl starten gick så släppte det. En kille fick stopp direkt i starten, så jag var inte sist iväg av de fem som startade samtidigt. Första biten var att gasa runt på en grusplan och en grusväg innan första skogspartiet. Det gick bra, däcken greppade fint. Precis innan vi körde in i skogen kliver helt plötsligt killen framför mig åt sidan. "Jaha, då tog jag två i starten då...", tänkte jag. Troligtvis stannade han och väntade på polaren som inte kom iväg från startlinjen.

Även första biten inne i skogen gick bra, det var inte så halt, spåren var inte uppkörda och det fanns rätt så bra vingelmarginal. Spårvalet funkade nästan klockrent, jag undvek många djupa spår och hittade lätta, fina och snabba spår precis brevid. Tänk vad enkelt det är när man tar sig tid att titta vart man kör... Körtekniken funkade också hyffsat, inga direkta problem även om det inte gick så snabbt. Det skulle visa sig att det finns en del att förbättra, dock...

Vid ett tillfälle missar jag lite och bakhjulet halkar ner i ett djuuupt spår. Framhjulet följde strax efter. Ok, att gasa järnet brukar hjälpa men inte nu... Jaha, bara att slå av och lyfta upp hojen då, vilket gick förvånansvärt enkelt så jag var strax på väg igen.

Nu börjar underarmarna att kännas däremot. Jag försöker att slappna av, vifta på fingrarna, knipa med knäna runt tanken istället för med händerna runt styret, och det funkar någorlunda. Men jag har inte kommit långt i spåret... Skit! Jag tar några pauser också för att stretcha ut underarmarna, vilket funkar hyffsat men bara för stunden; mjölksyran tar över kort efter jag börjar köra igen.

Jag kommer fram till första stora diket och tvekar. Jag stannar till och tittar och funderar lite, väljer ett spår som ser hyffsat ok ut, rullar ner med framhjulet och sen GASA!!! Och det funkar! Jag studsar genom diket utan problem! Tjoho för dubbdäck! Sedan finns det ju andra sätt att ta sig förbi dikena, vilket eliten demonstrerar lite senare...

Jag applicerar tekniken med att gasa överallt där det blir stökigt och det funkar bra. Jag hänger som en vante i styret ibland när bakdäcket får alltför bra fäste men jag klarar mig runt i spåret utan att vurpa. Det där med 40% bergshällar stämde tack och lov inte. Jag stannar till då och då och släpper snällt förbi bakomvarande åkare samtidigt som jag passar på att vila armarna lite. Vid ett tillfälle där spåret är som smalast börjar en kille skrika bakom mig. Ok, ok, jag skall släppa förbi dig men det måste finnas någonstans jag kan ta vägen. Jag kan ju inte sätta hojen i en björk bara för att du vill förbi... Tävlingsmänniskor...

Björns son Timmy passar på att köra förbi mig när jag har stannat för att vila lite. När jag sätter fart igen kommer jag ifatt honom i ett litet lerhål, han har tydligen kört fast och kommer inte loss. Innan jag ens har kommit fram skriker han "Hjälp till då!!! FORT!!!". Det verkar som att han har ärvt tävlingssinnet av sin pappa... Innan jag hinner hitta ett ställe där jag kan ställa/lägga hojen utan att dumpa den i lerhålet så har han dock kommit igång igen av egen maskin.

Underarmarna gör sig allt mer påminda, det bultar ordentligt i dem. Korta pauser med stretching och försöken med att köra avslappnat hjälper inte. När jag kommit runt ett varv stannar jag till i depån för att dricka lite medan jag funderar på om jag skall orka ett varv till. Jag har ju bara blivit varvad en gång av Björn... Men efter lite funderande kommer jag fram till att ett varv till skulle bara göra ont, det skulle inte vara det minsta kul. Och då får det vara. Otroligt besviken vänder jag tillbaka mot bilen och lastar upp KTMen på släpet. Surt!

Körmässigt kändes det ändå bättre än i första tävlingen och orken i övrigt, bortsett från underarmarna, var bra. Jag körde varvet (11 km) på lite drygt 41 minuter, ca hälften så långsamt som klassvinnarna... Hade bara inte de förb*nnade underarmarna gjort så ont så hade jag nog orkat ett par varv till. Men att de gör så ont så snabbt beror väl mycket på körtekniken men även en del på träningen. De andra har tydligen också problem men inte lika stora som jag.

Istället klär jag om och går ut i spåret med kameran för att titta och fotografera de andra som kör. Det är kul det med! Jag träffar på Stefan och Matti och vi går runt och kollar lite och pratar körteknik.

Vi stannar även kvar och tittar på när elitklassen kör. Vi går ut till ett lerhål som nu är ordentligt uppkört; det är lerigt, blött och otroligt spårigt. Tekniken som jag använde (stanna till och välja spår, rulla ner med framhjulet och sedan slå på gasen) används inte här... Istället är det: bromsa till lite, gör en snabb bedömning, sedan JÄRNET!!! och forsera lerhålet med framhjulet högt över marken. Att "landningen" sedan har 30-40cm djupa spår, det bryr de sig inte om. Hua, vad det går!!! Imponerande och skitkul att titta på! En kille får till en riktigt snygg passage, inte mycket framhjulslyft utan han bara glider över. Tyvärr tappar han balansen när han landar i spåren och gör en marksyning.

Vi står kvar vid lerhålet ett par varv och efter ett tag kommer en åkare, passerar lerhålet, stannar vid några bekanta(?) och utbrister: "Det här är det djävligaste jag varit med om!". Även om spåret är otroligt uppkört för elitåkarna så känns det ändå som lite plåster på såren för mina värkande underarmar...